SvD desinformerar

I dagens SvD näringsliv är titeln på huvudartikeln ”Förnybar energi kan rädda klotet”. Enligt tidningen spår experter att priset på solceller rasar, vindkraften byggs ut allt snabbare och lovande tekniker för energilagring är på gång.

Som vanligt numera med desinformerande MSM som SvD har man bara återgivit s.k. experter med religiös övertygelse inom klimatreligionen. Påståenden om den snabba tillväxten för förnybar energi saknar grund. Sanningen är den att trots massiva skattesubventioner i västvärlden på tusentals miljarder USD kommer inte det förnybara att ta sig över 10%-strecket ens till år 2035 (BP Energy Outlook). Inte en rad om det växande motståndet mot vindkraftutbyggnader p.g.a. miljöförstöringen och våldsamt överdrivna förhoppningar om teknikgenombrott inom lagring av elenergi. Det senare är en förutsättning för att intermittent elproduktion från vind och sol skall ha en chans kommersiellt. Givetvis inte en rad om de enorma balansproblem som tyska Energiwende har ställt till med i Europas elsystem.

Sedan ställer jag mig frågan; från vad skall klotet räddas? Den globala temperaturen har enligt de mest trovärdiga mätningarna med satelliter varit konstant i 19 år och det finns tecken som tyder på att jorden kan vara på väg in i en kallare fas. Då behöver jorden snarare räddas från ett kallare klimat, så en viss uppvärmning från en stigande koldioxidhalt kan ironiskt nog vara det som räddar klotet! Den hittills tydligaste globala effekten av att koldioxidhalten stigit med 0,01 procentenheter sedan kriget, är att det blivit 0,8 grader C varmare och att växtligheten på jorden ökat markant. Det senare är en viktig orsak till att vi kunnat notera rekordskördar varje år de senaste decennierna. Den ökande växtligheten är även mycket gynnsamt för allt annat liv och för den biologiska mångfalden. Inte en rad om detta i SvD.

I takt med att land efter land måste spara har man börjat dra in på de astronomiska subventionerna till det förnybara och gröna företag går i konkurs på löpande band när skattekryckorna tas ifrån dem. Inte en rad om detta i SvD. Däremot återger SvD okritiskt myten om att den fossila energin är subventionerad, därför att den inte är belastad med kostnaden för koldioxiden. Men tänk om det visar sig att den stigande koldioxidhalten bidrar positivt till ekonomin, att den redan ökande växtligheten ger vida större positiva effekter än de negativa effekter som ännu inte visat sig. Tidningen återger även myten om att den fossila energin snart blir värdelös – detta i en värld där två tredjedelar satsar massivt på utbyggnad av sin kraftproduktion baserat på just fossil energi.

Det är sorgligt att konstatera att det politiserade SvD Näringsliv inte på något sätt kan fungera som ett beslutsstöd för näringslivet. Skall man vara det måste man återge hur det verkligen förhåller sig, hur illa SvD:s alla rödgröna journalister än tycker om det.

Jag minns med viss saknad en gång för några decennier sedan när SvD var en kvalitetstidning, då jag engagerade mig i tidningens styrelse. Nu är den bara ett propagandablad för den förklädda rödgröna vänsterns dröm om att kunna störta det marknadsliberala ekonomiska systemet med hjälp av klimatreligionen. Det kommer att förbli en utopisk dröm eftersom marknadsekonomin inte är ett mänskligt påfund utan en direkt konsekvens av evolutionen. Alla försök att kringgå detta naturliga fenomen med politisk styrning har som bekant havererat.

Patetiskt Svenska Dagbladet!

Energi | MSM, SvD | | 36 kommentarer |

Historiens största felinvestering?

Bakgrunden till västvärldens klimatpolitik sägs bygga på övertygelsen att användningen av fossil energi orsakar den stigande halten av koldioxid i atmosfären som man tror kan komma att medföra en skenande uppvärmning av jorden. Jag skall inte här gå in på diskussionen om hur sannolikt det senare antagandet är. Det har dock lett till beslut i stora delar av västvärlden om enorma investeringar i s.k. förnyelsebar energi. Det rör sig om tusentals miljarder dollar som på olika sätt plöjts ner i byggande av vindkraftverk, solpaneler och en rad andra energikällor.

Resultatet av dessa enorma investeringar i form av faktiskt minskande utsläpp av koldioxid är uppseendeväckande klent. Miljöförstöringen som de orsakat är betydande. På många håll har man inte lyckats rubba sina utsläpp trots tusentals vindmöllor. I mätningarna som görs av den stigande globala koldioxidhalten tycks denna vara helt orubbad.

Förklaringen till den ytterst klena utdelningen från de här investeringarna är att huvuddelen har gått till att bygga ut intermittenta energikällor som bara producerar när det blåser eller på dagtid när solen lyser. Eftersom samhällets elförbrukning inte ser ut på det sättet har man varit tvungen att i stort sett ha kvar den ursprungliga fossila produktionskapaciteten på stand by. Den mest påtagliga effekten är mer än dubblerade elpriser till ingen nytta. Tysklands Energiewende står ut som ett lysande fiasko för den förda politiken och de bortkastade investeringarna.

Det är notabelt att det land som uppvisar den mest substantiella minskningen av sina koldioxidutsläpp är USA. Detta beror dock inte på Obamas likaledes misslyckade gröna investeringar, utan på teknikgenombrott och privata investeringar i den nya tekniken för utvinning av billig naturgas, s.k. hydraulisk fracking. Minskningen beror på en övergång från kol till naturgas inom elproduktionen vilket innebär en halvering av koldioxidutsläppen per producerad kWh. Alltså, man har bytt ett fossilt bränsle mot ett annat.

Den enorma felinvestering som gjorts i intermittent energiproduktion kan inte rubriceras som annat är ett totalt fiasko. Allt bygger på djup okunskap bland västvärldens politiker rörande grundläggande tekniska samband. Om man verkligen varit ute efter att hitta en ersättning för fossil lagrad energi med förnyelsebar energi borde samhällets investeringar haft en helt annan prioritering. Man har av okunskap s.a.s. börjat i helt fel ända.

För alla med kunskap om hur energisystemet fungerar är det en självklarhet, att den enda möjligheten att kunna göra intermittenta energikällor praktiskt och ekonomiskt användbara, är att ha tillgång till en ekonomisk teknik för att mellanlagra den energi som produceras. På så sätt finns energin tillgänglig när den behövs och inte bara när den genereras. Slutsatsen av denna triviala insikt är att man skulle börjat med att investera i teknikutveckling på det området. Visserligen är det säkert många företag som försöker få fram sådan teknik, men pengarullningen från politiskt håll har i första hand gått till en brådstörtad utbyggnad av vindparker och solfångare utan hänsyn till hur den genererade energin där skall kunna nyttiggöras när den behövs.

Den utveckling av batteriteknologin som pågår har visserligen satt vissa spår och antalet eldrivna bilar ökar sakta men säkert. Den utvecklingen kommer dock inte att ta fart förrän batterierna blir mer snabbladdade och elbilarnas aktionsradie ökar. Den bästa gissning som kan göras idag är att elbilen får sitt stora genombrott de närmaste decennierna. Sannolikt hade denna utveckling kunnat påskyndas om man från början prioriterat batteriteknikutveckling och om en del av de pengar som kastats bort på vindkraftverk som snart är helt omoderna, hade lagts ner på den teknikutvecklingen.

Det faktum att G7 länderna nu gett upp de tidigare orealistiska målen för koldioxidutsläppen och rullat dem ända fram till år 2100 bottnar givetvis i den yrvakna insikten i t.ex. Tyskland att man trots skogar av vindsnurror och solpaneler överallt inte lyckats få ner koldioxidutsläppen till bråkdelen av vad man räknat med. Detta borde vara en startsignal att ta ett nytt grepp. Man borde nu sätta stopp för resultatlösa investeringar i intermittent energiproduktion och allokera om resurserna till att hitta ekonomiska och praktiska lösningar på hur vi skall kunna mellanlagra stora mängder el och värme. Den dag dessa lösningar ser dagens ljus kommer marknaden av egen kraft att investera i förnyelsebar energiproduktion.

Det är inte självklart att man i tid lyckas utveckla den önskade tekniken. Därför måste man även jobba med alternativa lösningar som har potential att minska utsläpp av växthusgaser, om nu dessa utsläpp visar sig problematiska, vilket vi ännu inte vet. Självklart är utveckling av en kostnadseffektiv och säker kärnkraft ett sådant spår som man bör satsa på parallellt. Bl.a. skulle det vara intressant att se en utveckling av toriumkraft.

Det finns heller ingen anledning att helt ge upp den fossila energin om man vill undvika koldioxidutsläpp. En alternativ användning av naturgas skulle kunna vara spjälkning av metanet till elementärt kol och vätgas. Vätgas som bränsle ger bara utsläpp av vattenånga. Om man använder kolet för att göra kolfiberbaserat konstruktionsmaterial bidrar det inte till mängden koldioxid som släpps ut. Däremot kan kolfibermaterial i många sammanhang ersätta stål, vilket ytterligare bidrar till att effektivisera samhällets energianvändning.

Eftersom världens stora utvecklingsländer snabbt måste få fram stora kvantiteter el för att bygga bort fattigdomen, kommer de att fortsätta att bränna kol och släppa ut växthusgaser i växande utsträckning. När de ser på västvärldens enorma felinvesteringar inser de att den väg vi slagit in på inte kan lösa deras problem. Skall vi få resten av världen att överhuvudtaget reflektera över att ställa om sin elproduktion till förnyelsebart, måste vi snabbt lösa de tekniska problemen med energilagring.

Den nuvarande klimatrelaterade energipolitiken befinner sig i en återvändsgränd som bara förödar ekonomiska resurser utan att lösa några klimatproblem. Den politiken bör snarast avbrytas och resurserna prioriteras om till den teknikutveckling som jag pekat på här. Det som oroar mig är att bildningsnivån bland ansvariga politiker idag är så låg att de saknar förmåga att ta till sig detta och att felinvesteringarna därför kommer att fortsätta. Trösten i sammanhanget är att den stigande koldioxidhalten i atmosfären hittills bara varit till fördel för mänskligheten och merparten av allt annat liv på planeten.

Energi | Energipolitik, Klimatpolitik, Kol, Naturgas, Vindkraft, Väte | | 40 kommentarer |

Inget att vinna på mer förnybart

SvD har idag publicerat Jonny Fagerströms och min slutreplik om i vindkraftdebatten Svensk Vindenergi.

http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/inget-att-vinna-pa-mer-fornybart_4545442.svd

En följd av den gröna subventionsindustrins frammarsch är en skriande brist på en bred diskussion, baserad på verifierbar vetenskap. Det miljöindustriella komplexet utnyttjar sina subventioner till att föra fram tendensiösa partsinlagor, oftast inköpta från de egna tankesmedjorna. Greenwash-företaget WSP:s undersökning som Charlotte Unger, Svensk Vindenergi, framhåller (Brännpunkt 6/5), är en sådan partsinlaga, betald av vindkraftsföretaget Vestas där uppgifter från 2009 sammanställts i ett PM. Betecknande är att Greenpeace, i sin pamflett ”Gröna jobb”, okritiskt jublar över de 4000 jobb i den svenska vindindustrin som analysen förutser. Vindkraftens extrema kapitalintensitet gör den emellertid till en dålig jobbskapare

Analysen (har Charlotte ens läst den?) saknar dock helt relevans för diskussionen om hur subventioner påverkar elpriser och jobb, utan redovisar bara hur subventionerna bidrar till en ökning av antalet bruttojobb i vindindustrin. Självklart kan man skapa jobb med subventioner, men det var effekterna på samhällsekonomin vi ville diskutera. Tvärtom visar de internationella studier vi lyft fram på pricken vad som händer när samhällsekonomin sviktar och subventionerna försvinner, vilket var fallet i Spanien under finanskrisen där tusentals jobb i förnybarhetsindustrin gick förlorade.

Det svenska elcertifikatsystemet är marknadsbaserat och ger lägre subventioner än det tyska systemet, det är rätt. När det svenska systemet indikerar att det finns ett stort utbud av elcertifikat och förnybar el på marknaden så minskas analogt med detta också subventionerna. Men det är ju precis detta Svensk Vindenergi nu försöker sätta ur spel.

I en artikel på Second Opinion/Energi den 4 maj kräver Charlotte Unger ännu mer pengar till vindkraften. Hon kräver förutom våldsamt ökade subventioner också att få behålla vindindustrins elskattefördelar, att vindindustrins fördelaktiga fastighetsbeskattning ska bestå, samt att stamnätstariffen måste gynna vindkraft. I annat fall brakar vindindustrin samman skriver hon, och hotar med Riksrevisionen. Charlotte Unger menar också att alla kraftslag behöver subventioneras men att vindkraften, som hon anser är billigast, måste subventioneras mest. Det hänger inte ihop, vilket följdriktigt och lakoniskt kommenteras av generaldirektören för Svenska Kraftnät, Mikael Odenberg, med orden: ”Mycket vill ha mer”.

En rapport sammanställd av Uppsala universitet 2014 visar att de svenska kärnreaktorerna i snitt har nått halva sin livslängd och har potential att producera ytterligare 2100 TWh. Rapporten visar också att en avveckling kommer att minska skatteintäkterna med 800 miljarder kronor. Själva avvecklingskostnaderna tillkommer alltså.

Kostnaderna för kalaset blir därmed enorma. Bara subventionerna för att nå målet 30 TWh vindkraft, varav 10 TWh till havs, år 2020 kommer att kosta över 300 miljarder kronor till år 2035 om Charlotte Unger får som hon vill. Därtill kommer kostnaden för att bygga själva verken, ytterligare ca 160 miljarder kronor. Ändå kommer vi att ha effektbrist och elpriserna kommer att vara astronomiska. Hur allt detta kan vara en konkurrensfördel för Sverige, som Charlotte Unger påstår är för oss en gåta

Det som är bra för vindindustrin är inte bra för Sverige.

PS. Gå gärna in på SvD och tryck på Facebook-rekommendera.

Energi | Vindkraft | | 11 kommentarer |
Upp