Anthropocene

Om vi tar ett helikopterperspektiv på den eviga kampen om världsherraväldet ser vi, att idag står kampen mellan västvärlden i huvudsak styrd av den angloamerikanska oligarkin och de stora utvecklingsländerna Brasilien, Ryssland, Indien, Kina och Sydafrika i den s.k. BRICS-gruppen. Den senare leder i princip hela resten av världen med undantag för Japan, Australien och Nya Zeeland. Efter att väst misslyckats med strategin från 70-talet att lägga sordin på u-ländernas befolkningstillväxt, har vi som jag skrivit tidigare bytt fot och satsar istället på att strypa den globala tillväxten med energianorexi och planekonomi.

Klimatpolitiken är framtagen av väst för att bromsa den ekonomiska utvecklingen i världen och då främst i de snabbväxande utvecklingsländerna. Detta framgår tydligt i Romklubbens skrift inför FN:s klimatmöte 1992, där man skrev att i sökandet efter en gemensam fiende som vi kan förenas mot, kom vi upp med idén att föroreningar, hotet om global uppvärmning, färskvattenbrist, svält och liknande, skulle passa in. Implicit säger man att vi måste se till att skrämma världen så att den underkastar sig krav om att minska sin fossilanvändning radikalt.

Planen var att västvärlden med sin högre tekniska utvecklingsnivå lättare skulle kunna klara av en omställning av sin energianvändning (vilket nu verkar misslyckas), medan utvecklingsländer skulle få svårare och därmed tvingas dra ner på sin utvecklingstakt mer för att klara kraven som FN driver. P.s.s skulle den västliga oligarkin kunna behålla sin dominerande ställning i världsekonomin.

För ändamålet bildades IPCC år 1988 som en förment vetenskaplig panel för att ta fram underlag för FN:s klimatpropaganda. Att detta inte rörde sig om någon förutsättningslös kartläggning av klimatförändringar och deras orsaker framgick redan i panelens uppdragsbeskrivning som lyder: IPCC ska analysera - på ett uttömmande, objektivt, öppet och transparent sätt - den vetenskapliga, tekniska och socioekonomiska information som är relevant för att förstå den vetenskapliga grunden till riskbedömningen av klimatförändring orsakad av människan, dess möjliga påverkan och möjligheter till anpassning och mildring av effekterna.

Eftersom klimatet i flera miljarder år och långt innan det ens fanns några människor har påverkats och förändrats p.g.a. en lång rad faktorer, kan man inte begränsa sig till att bara studera en faktor – den antropogena – om man vill göra anspråk på vetenskaplighet. Men det är exakt det man gjort och man har därtill spridit en myt om en helt enig vetenskapsvärld.

Till en början spelade naturliga faktorer den västliga strategin i händerna. År 1991 hade vulkanen Pina Tubo ett utbrott som påverkade klimatet över hela jorden så att medeltemperaturen sjönk med över 0,5 ^oC. När effekten från vulkanutbrottet sedan avtog kunde man under några år peka på en snabbt stigande global medeltemperatur. Stegringen från 1992 till 1998 blev en hel grad tack vare att perioden avslutades med ett El Ninioår som brukar ge tillfälligt varmare klimat. Klimatalarmisterna låtsades inte om dessa naturliga klimateffekter, utan passade på att skylla hela uppvärmningen på antropogena orsaker, enkannerligen utsläpp av koldioxid.

Det skrevs datorprogram som modellerade klimatet på löpande band, de var baserade på den tillfälliga temperaturstegringen. Så gott som alla modellerna visade på en alarmerande fortsatt uppvärmning. Skrämselpropagandan drevs upp på högvarv.

Om man besvärat sig att observera hur det verkligen förhöll sig och räknat bort vulkan- och El Ninio-effekter och utgått från de enda tillgängliga tillförlitliga globala temperaturmätningarna (de satellitmätningar som gjorts) så skulle man sett att den globala medeltemperaturen varit stabil i 25 år. De framtagna modellerna som egentligen är det enda som stödjer klimatalarmisterna, saknar kontakt med den observerbara verkligheten.

Planen är att energianorexi och allmän tillväxtfientlighet skall få kraftigt uppbromsande effekter på flera av de snabbt växande ekonomierna. Nationalstaterna skall försvagas politiskt och de skall tvingas till ökade skuldsättning och överstatlighet för att klara den svåra omställningen. Oligarkin samarbetar i detta syfte med vänsteraktivister och miljölobbyföretag, för att sätta käppar i hjulen för den blomstrande marknadsekonomi som fått fotfäste i flera stora utvecklingsländer. FN släpper in dessa organisationer i sina förhandlingar och ger dem ofta större tyngd än nationalstaternas delegater. Det rapporteras att dessa delegater från olika organisationer vid COP21 kommer att vara fler än delegaterna från olika länder, allt i oligarkins syfte att underminera nationalstaternas inflytande.

Utvecklingsländerna är väldigt medvetna om vad som sker och i flera länder har därför de västliga lobbyföretagen som WWF, Greenpeace m.fl. börjat behandlas som främmande västliga agenter som man satt sin säkerhetstjänst på att bevaka. I en artikel i NYT den 29/10 framgår att Rysslands president Putin anser att det inte sker någon global uppvärmning, att allt är ett bedrägeri för att hämma den industriella utvecklingen i flera länder inklusive Ryssland. Med tanke på Rysslands relationer med övriga BRICS länder är det inte en särskilt vågad gissning, att de övriga ledarna i de länderna innerst inne har samma uppfattning.

Att Putin inte är ute i ogjort väder framgår dagligen av alla uppgifter på nätet om hur Obamas myndigheter krampaktigt sitter och frisserar historiska temperaturdata för att förstärka intrycket av en global uppvärmning trots att den avstannat sedan 25 år. När USA Kongressen begär ut uppgifter om varpå dessa datamanipulationer stödjer sig, vägrar ansvariga forskare i strid med vedertagen vetenskaplig praxis att läna ut data.

Kinas ledare Xi Jinping har en försiktigare strategi än ryssarna. Officiellt har han träffat en överenskommelse med president Obama om att även Kina skall minska sina snabbt stigande koldioxidutsläpp – någon gång om 15 år. Detta åtagande är inget åtagande, eftersom Xi vet att om 15 år svänger befolkningsutvecklingen av i Kina samtidigt som nya moderna kolkraftverk ersatt de små smutsiga och ineffektiva gamla kraftverken. Då minskar utsläppen automatiskt, men från en mycket högre nivå än dagens.

Både Indien, Kina och Sydostasien vet att en nyckelförutsättning för att få kontroll över befolkningstillväxten, är att bl.a. bygga ut elproduktionen med billigt kol så att alla människor får tillgång till el. Av det skälet ligger det flera tusen kolkraftprojekt i Asiens pipeline, något som kommer att bidra med kraftigt fortsatt stigande koldioxidutsläpp. Strategin från dessa länder inför COP21 är att peka på rätten att likt västvärlden bygga ut sin kraftproduktion och att om man skall ställa om till alternativa produktionstekniker, så får västvärlden betala. Framförallt Indiens färgstarka premiärminister Narendra Modi har gjort sig till tolk för denna linje.

Till Paris kommer klimatpolitikens konspiratörer från väst djupt splittrade. Man leds av USA:s svaga president marionetten Obama som mest är ute efter ett fint eftermäle, men som har en Kongress i Washington där majoriteten är skeptisk till hans klimatprojekt och därför inte tänker öppna kassakistan i den svårt skuldtyngda supermakten. Inom EU som länge varit en trogen bastion för en totalt verklighetsfrämmande klimatpolitik, där håller enigheten på att rasa samman. Nu senast har valet i Polen gjort att polackerna inte längre tänker spela med, och de drar sannolikt med sig flera av de övriga kolberoende östländer som USA tvingat EU att ta in. Samtidigt är klimatpolitikens duktiga föredöme Tyskland på väg mot ett totalt sammanbrott för sin elförsörjning.

Det är något surrealistiskt över att höra FN:s klimatchef fullblodssocialisten Christiana Figueres (med tydliga relationer till Rockefellerintressen och Soros) prata om att hon samlat in åtaganden från FN-medlemmarna, som innebär att man klarar att hålla den globala uppvärmningen under 2,7 ^oC. Vilken global uppvärmning skulle jag vilja fråga? Mig veterligt har inga stora utsläppsländer gett annat än till intet förpliktigande avsiktsförklaringar. Ingen har accepterat någon form av sanktioner om man inte kan leva upp till dem.

Fortsättning följer

Kan köpas här: http://www.litenupplaga.se/1503

Den angloamerikanska oligarkin har varit en starkt pådrivande kraft bakom EU och den förhastade utvidgningen av EU efter murens fall. Det helt vansinniga Euro-projektet och Schengenavtalet drevs även fram som viktiga steg i minskningen av nationalstaternas betydelse. Vår frustation över ett krympande utrymme för folkstyret och dekret från Bryssel i dess ställe, har en orsak. Ur europeisk synvinkel hade det överlägset bästa varit ett närmande till Ryssland och en avveckling av NATO samtidigt som Warszawapakten avvecklades. Något som tilltalade starka krafter i Tyskland, men som inte låg i oligarkins intresse. P.s.s. är den aggressiva utvidgningen av NATO bl.a. för att försvåra ett närmande mellan EU och Ryssland, en del i strategin. Svenska politikers naiva sätt att spela med i detta maktspel är häpnadsväckande.

Ett annat viktigt led i försvagandet av nationalstaten är en ökande skuldsättning som gör att nationer allt mer blir beroende av stora internationella banker och av USA-kontrollerade finansiella organ som Världsbanken och IMF. Där har oligarkerna stort inflytande och kan medverka till att dra åt tumskruvarna så att nationalstaternas handlingsutrymme krymper. Genom en rundhänt kreditpolitik har man även sett till att flertalet utvecklingsländer är högt belånade, vilket försvagar även deras nationella självständighet markant. Bankirerna har tummen i ögat på en lång rad skuldsatta nationella regimer.

Vissa av oss var med 1992 när oligarken Soros spekulerade sönder den svenska kronan så att Riksbanken tvangs höja marginalräntan till 500%, för att sedan ge upp helt och släppa kronan fri. Det kostade svenska folket enorma belopp och bidrog till att underminera förtroendet för nationalstaten och vår valuta. Klokt nog röstade svenska folket därefter nej till Euron.

Skuldbelastningen på en lång rad länder förvärras dramatiskt av astronomiska satsningar på en helt meningslös klimatpolitik som är starkt underblåst av Obamas marionettregim och kretsarna omkring FN och EU. Oligarkin har kraftigt medverkat till att blåsa upp klimatlarmen och samarbetar där nära med extremvänsterns kampanj mot den fria marknadsekonomin. Nyttiga idioter inom den akademiska världen utnyttjas för att manipulera väderdata som frammanar bilden av klimatförändringar som inte inträffar. Politiken underminerar flera länders energiförsörjning och bidrar till ytterligare försvagning av nationalstatens kontroll av sin infrastruktur.

Ett nyckelområde att kontrollera om man vill ha världsherravälde är livsmedelsförsörjningen. Sättet att göra det är att industrialisera framtagningen av utsäden för världens jordbruk med GMO-teknik. Därmed kan utsädena patenteras och de som använder dem måste betala licensavgifter. Här har ett antal företag med starka kopplingar till den angloamerikanska oligarkin skaffat sig ett nästan ointagligt försprång. Genom olika handelsavtal och att vara först med att patentera genetiskt material, hoppas oligarkin att kunna bromsa ett självständigt jordbruk och en självständig teknikutveckling i resten av världen. Man stryper snabbt ländernas möjligheter att utveckla egen teknik och egna grödor.

De dominerande företagen är amerikanska Monsanta, Cargill, Bunge, ADM och Schweiziska Syngenta. Detta är USA:s näst lönsammaste industrisektor efter läkemedel, med ett årligt värde på 800 miljarder USD. Stora delar av den här industrin är initierad av Rockefeller-finansierad forskning och utveckling och ledande oligarker är stora ägare.

Hela upplägget är designat för att skapa ett beroendeförhållande till oligarkins intressesfär. Genom att driva fram globala handelsavtal som TPP och TTIP monteras nationalstaternas möjlighet att driva en självständig livsmedelspolitik ner. Om man skall ”få del av” frihandelns fördelar tvingas man acceptera att företag som Monsanto släpps in på hemmamarknader för att där sätta tvångströja på jordbruket och livsmedelsmarknaden med sina licensavtal.

Lyckas man inte försvaga nationalstaten med energianorexi och tvångströja på livsmedelsförsörjning, så kan man även underminera den sociala strukturen i vårt samhälle genom att rasera nationsgränser med växande migrationsströmmar. Oligarken Soros har via sin organisation “Open Society” W2EU grupp medverkat till en handbok för flyktingar på arabiska. Den ger praktisk information om hur man enklast navigerar sig fram i Europa och dess olika länders byråkratier. Man sponsrar även en informationsportal på Internet med instruktioner om vad man som nyanländ bör säga (vilka lögner m.a.o.), för att få öka chanserna till uppehållstillstånd som flykting och få det så bra som möjligt i mållandet.

W2EU är en förkortning för “Welcome to Europe” och har inte som drivkraft att hjälpa riktiga (i lagens mening) flyktingar, utan bara att underminera nationalstater genom att rasera deras gränser. Onekligen har här oligarkerna framgång i sin subversiva verksamhet. Återigen går Soros och Co armkrok med vänsterextremister. Den svenska nationalstaten har bl.a. genom deras agerande hamnat i akut kris genom den ström av migranter som regeringen Löfven inte klarar av att hantera. Problemet är så stort att borgligheten inte vill ta över och skyr ett nyval som pesten. Man står helt handfallna och vet inte hur problemet skall lösas.

Soros har återigen lyckats över sina vildaste förväntningar med att sabotera lilla Sverige.

Ett mycket viktigt instrument för oligarkin är det militärindustriella komplexet som skrämde president Eisenhower så mycket. Utnyttjandet av USA:s unika världsekonomiska ställning och egna sedelpress i form av reservvalutan för att bygga upp och driva landets enorma militärapparat, är en central del av strategin. Halva världens militärutgifter är amerikanska. USA lägger tio gånger så mycket pengar på sin krigsmakt som Ryssland. Dels har oligarkin givetvis stora ekonomiska intressen direkt i vapenindustrin, dels är den enorma krigsmaskinen ett viktigt instrument för att kunna destabilisera andra länder.  Detta tjänar således deras syften på två sätt.

USA har efter Andra Världskriget befunnit sig i krig nästan hela tiden. Kriget mot terrorismen används som förevändning att slå sönder fungerande nationalstater på löpande band. De senaste exemplen är Afganistan, Irak, Libyen och försöket att även störta Assad i Syrien. Kaoset man skapat i Mellanöstern är ju själva grundorsaken till den flyktingström som nu destabiliserar hela Europa och som eldas på av Soros osmakliga agerande.

I ett kinesiskt regeringsorgan konstateras att obevekliga fakta visar gång efter gång att USA:s vårdslösa bruk av våld, startande av krig och skapade av oreda där det en gång var stabilitet, orsakar en bitter skada för de länder som är direkt involverade. Tillsammans med, den sannolikt CIA anstiftade, statskuppen i Ukraina har denna strategi effektivt satt stopp för det närmande mellan Ryssland och EU som spirade och som hotade oligarkernas globala maktplaner. Här har återigen oligarken Soros dykt upp som en djupt inblandad konspiratör.

Allt detta leder till att svenskar m.fl. européer kommer att få betala ett skyhögt pris i form av havererad välfärd, söndertrasad social sammanhållning och otrygghet.

Den västliga makteliten var även på god väg att destabilisera Ryssland under Jeltsins tid vid makten, men sedan Putin blivit president har han blivit en stor minuspost i den angloamerikanska oligarkins räkning. Dels överlistade Putin dem genom sin blixtsnabba och oblodiga annektering av Krim, dels har Putin bestämt sig för att så grus i deras planer i Mellanöstern genom sitt flygstöd till Assadregimen.

Varifrån den intensiva hatkampanjen mot dagens Ryssland, Putin och oligarkin omkring honom kommer, behöver man inte tveka om. Verkligheten är inte så enkelt svartvit som våra aningslösa politiker och media framställer den.

Fortsättning följer