Passa er, Earth Hour är en trojansk häst. Tänd Ljuset!

Om någon händelsevis trodde att det är folkopinionen som i demokratisk ordning styr politiken inom överstatliga EU, så glöm det. Byråkratin i organisationer som EU och FN manipulerar systematiskt opinionen och medierapporteringen genom att betala mutor till det jag kallar TROJANSKA HÄSTAR för att skapa en mediebild av en opinion som kräver överstatlig maktutövning. Detta gör man genom att pumpa in pengar i s.k. NGO:s (Non Governmental Organisations) som utger sig för att vara ideella organisationer med som i verkligheten är betalda lobbygrupper för byråkraterna i Bryssel. Medlemsavgifter saknar i praktiken betydelse för dessa organisationer. Här rör det sig om miljardbelopp till organisationer som WWF och till deras direktörer som lyfter löner väl i nivå med börsföretagens VD:ar. Kom ihåg detta när WWF nu uppmanar er att släcka ljuset på deras av Coca-Cola sponsrade Earth Hour imorgon. Jag kommer att tända varje lampa jag har i protest mot detta systematiska och odemokratiska manipulerande av folkopinionen, finansierat med de enorma skattebelopp vi betalar till EU.

F.ö. är det allt vanligare utnyttjandet av NGO:s som trojanska hästar orsaken till att dessa organisationer får det allt svårare att bedriva verksamhet i en rad länder. Det är nog inte bara EU som utnyttjar trojanerna. Det skulle vara intressant att t.ex. veta hur mycket pengar CIA pumpar in i trojanerna.

 

EU policy: WWF on the gravy train

Further investigating the footprint left by NGOs in the development and implementation of policy related to water habitats (including flood management), I was intrigued to see how often WWF came into the picture. As far as the EU was concerned, this particular NGO is a major partner in the policy-making and implementation process.

Furthermore – as one might expect from a supranational construct – policy is no longer made at a national level, but on a Europe-wide and even international basis, with results of findings being fed into the centre and guidelines being developed to cover all member states, in what is called the Common Implementation strategy. 

Therefore, apart from nationally-rooted NGOs such as RSPB (which also gets involved in Europe-wide schemes), the only way you can fully appreciate how firmly NGOs such as WWF have hitched themselves to the EU Gravy Train is to track them down at the international level. 

And if between 2007-2012 the RSPB netted over €14 million in EU funds to secure a first class seat on the gravy train, the WWF reserved itself a private carriage, grabbing a massive €53,813,343 for its services to itself and the EU empire. 

The range of projects is quite staggering and if we start in 2007 at the beginning of our period, we see the WWF pocketing €8,573,049 in EU funds. That also includes an operating grant to WWF European Policy Office in Brussels of €632,675. 

The money is by no means confined to EU countries, as we see the Swiss branch of the WWF managing a project on "Strengthening Indigenous Community Based Forest Enterprises (CBFEs) in Priority Ecoregions in Latin America, Asia-Pacific and Africa", which attracted €3,499,999 in EU funds. 

Bizarrely we in 2007 also see the UK branch running a project which got €750,000 in EU funding, but this is for "Reducing poverty in Rufiji-Mafia-Kilwa, Tanzania, through improved livelihoods and sustainable coastal and marine resource management".

The year 2008 sees €9,013,943 of EU money filling WWF pockets. To get this, the UK branch manages another overseas project, this one attracting €1,988,158 in EU funds. It aimed to promote "sustainable and responsible trade promoted to wood processing SMEs through forest and trade networks in China, India and Vietnam". €642,600 went to the European office in Brussels. 

The German branch, incidentally, fronts a €279,840 project on "local initiatives to create opportunities for children, young people and women of Udege and Nanai tribes in the Bikin River area, Russian Far East", while the Hungary branch looks after the "conservation of alluvial habitats of community interest" which attracts €1,075,896 in EU funding. 

In 2009, the WWF does less well, attracting a mere €5,776,115, which includes €661,878 to run the Brussels office. But in 2010 funding soars to a record amount for the period, adding no less than €14,672,869 including €621,503 for the Brussels voice. 

The year 2011 sees the EU contribution drop down to €6,088,216, with only €594,157 going to the Brussels office but, in 2012 the EU contribution to the WWF climbs to €9, 689,151, with the now statutory operating grant for the European Policy Office in Brussels standing at €559,974. 

In 2012, we see €2,405,679 going to Tanzania for "building effective long term fisheries co-management in five coastal districts, and promoting coast-wide learning on the same", a scheme managed by WWF Tanzania. 

The UK branch of the WWF got to manage a scheme called: "Celtic Seas Partnership (CSP) a stakeholder driven integrated management of the Celtic Seas marine region", to which the EU contributed €1,973,546. 

In Pakistan, €652,550 in EU funding went to the TRA project - City-wide partnership for sustainable water use and water stewardship in SMEs in Lahore, Pakistan. The Swiss branch of the WWF meanwhile gets involved in a programme to give support to food security and agricultural and rural governance in the districts of Boma and Lower River, with an EU contribution of €2,405,679. 

WWF in Bulgaria even benefited. They ran a project aimed at understanding better the role of local or regional information exchange for the market uptake of renewable energies & to improve the current market situation. For that, the EU contributed €798,564. 

Over these six years, the WWF is often working with partners and the total EU payments for these schemes exceed €77 million. Given that these schemes are most often match-funded, very often from national or local government entities, we are most probably looking at the thick end of €150 million under WWF management, directed at EU schemes. 

Of the UK end of the operation, WWF-UK gets €9,532,612 – which can be doubled by the time the match funding is added. Therefore, just two UK NGOs – WWF and the RSPB – have raked in more than €23 million in EU funding and as much again in national funding – getting on for €50 million. 

Furthermore, there are many other NGOs taking the EU shilling, money which is being used in the environmental field to drive an "anti-human" agenda which is leading to the ethnic cleansing of the Somerset Levels. This the EU has money for, but when it comes to protecting [human] life and property, there is nothing left in the kitty. 

By Richard North

http://www.eureferendum.com/blogview.aspx
http://online.wsj.com/news/articles/SB10001424052748704116404576262750871687260?mod=googlenews_wsj%23printMode&mg=reno64-wsj&url=http%3A%2F%2Fonline.wsj.com%2Farticle%2FSB10001424052748704116404576262750871687260.html%3Fmod%3Dgooglenews_wsj%2523printMode
Hållbar utveckling | EU, | | 13 kommentarer |

Varför förlorar vi våra industrier?

Jag arbetar just nu tillsamman med några vänner inom näringslivet med en bok som försöker besvara den rubricerade frågeställningen. Ett antal Svenska industrigrenar med stark internationell position har försvunnit ut ur landet eller är på väg att försvinna. Låt mig bara nämna företag som Astra, Pharmacia, ASEA och bilindustrin som jag skrivit om här och här. Vad är orsakerna till denna olyckliga utveckling och vad kan vi göra för att vända trenden?

En frågeställning som är nära knuten till industrins utveckling är försvagningen av svenska energiföretag genom en utopistisk energipolitik, försäljningar till utlandet och genom dåliga förvärv i utlandet som den aktuella Nuon-affären.

Självklart är det även viktigt att analysera vad som utvecklats väl och varför just de företagen lyckats i en annars negativ utveckling.

Vilken betydelse har nya ägarroller och den förda politiken haft för hela näringslivets utveckling och vilken betydelse har skatterna? Har riskkapitalbolagen haft någon betydelse och i så fall vilken? Vad har medlemskapet i EU haft för betydelse?

Ni som känner att ni sitter på något som är viktigt att få fram för att belysa frågeställningen, sänd mig gärna ett mejl om det på adress larsbern@live.se. Om ni har något att peka på räcker det inte med bara egna åsikter, utan jag behöver källor där jag kan hämta material till den här boken.

Näringsliv | | 9 kommentarer |

Volvos styckning och industrisamhällets nedmonteringen

Häromdagen var förra Volvochefen PG Gyllenhammar gäst i TV hos Skavlan. I programmet så hävdar PG att Volvos aktieägare förlorat 700 miljarder kronor på grund av att det svenska etablissemanget satte en käpp i hjulet för hans tilltänkta avtal om olje- och industrisamarbete mellan Volvo och Norge. Eftersom jag just nu arbetar med ett bokprojekt om hur svensk industri och svenskt ägande utvecklats under efterkrigstiden började jag fundera över det som hände i Volvo då, mot bakgrund av intervjun med PG. Det är måhända inte fullt så enkelt som han får det att låta.

PG var utbildad till jurist och arbetade efter sin examen på olika advokatfirmor i några år. Han anställdes i trettioårsåldern hos sin far som var chef för Skandia. Fem år senare efterträdde han fadern som VD för Skandia, för att efter bara ett år på det jobbet efterträda sin svärfar Gunnar Engellau som chef för Volvo, landets då största företag. Året var 1971 och PG var 36 år gammal. Engellau som var en erfaren tekniker och erkänt skicklig bilman hade byggt upp Volvo under 15 år från en liten fordonsindustri i Göteborg till ett världsföretag. PG däremot saknade teknisk erfarenhet och var ett oprövat kort i denna typ av företag.

Jag började själv arbeta med IT-frågor på Volvo samma år som PG tog över. Jag kunde på det sättet följa hans första år från insidan. Med sig från Skandia hade han Bo Ekman som hade en pol mag och en licensiatexamn. Han är numera mest känd från den svenska debatten som en av de ledande neomalthusianerna och klimatalarmisterna. Han har bl.a. startat Tällberg Forum, som jag skrivit om tidigare. Ekman blev chef för PG:s koncernstab och kom att ha stort inflytande i Volvos olika affärer utanför kärnverksamheten under tio år. Själv blev jag år 1974 engagerad av koncernstaben i arbetet med energifrågor och kom på det sättet att arbeta närmare företagsledningen.

Ekman och PG hade av allt att döma tagit starkt intryck av Romklubbens larmrapport Tillväxtens gränser och deras förutsägelser om Peak oil som skulle inträffa omkring 1992 och även prognoser om brist på en rad strategiska råvaror. Frågan hamnade plötsligt på sin spets vintern 73/74 då OPEC stängde sina oljekranar och vi fick den första oljekrisen. För många var detta ett tecken på att Romklubbens förutsägelser var på väg att slå in. Händelsen blev upprinnelsen till att PG kastade sig in i arbetet med att bygga upp en energiverksamhet inom Volvo. Ekman var pådrivande och blev ansvarig för arbetet.

Det naturliga hade varit att närma sig något energiföretag och inleda ett samarbete. Men PG är egentligen inte road av att vara affärsman, han är mycket mer tilltalad av politik och förhandlar därför hellre med politiker än med andra företagsledare. Så, det första initiativ som togs var att uppvakta dåvarande regeringen med en propå om ett energisamarbete mellan staten och Volvo. Detta ledde till en överenskommelse med dåvarande industriministern Rune Johansson. Bl.a. bildades ett gemensamt bolag för att studera alternativa drivmedel, där jag själv först blev projektledare, för att något år senare bli VD.

Energiaktiviteterna ledde till att PG tog kontakt med Norska regeringen och började förhandla om ett industrisamarbete mellan Volvo och Norska staten. Förhandlingarna resulterade 1978 i det Norge-avtal som han pratade om hos Skavlan och som inte blev av p.g.a. uteblivet stöd från Volvos aktieägare.

PG:s arbete med att bygga upp en energidivision rullade dock vidare trots misslyckandet med Norge-avtalet. I mitt arbete med alternativa drivmedel försökte jag engagera Volvos operativa utvecklingsenheter inom såväl Personvagnar som Lastvagnar. Jag fann snabbt att intresset för det PG och Ekman pysslade med var mycket lamt, för att uttrycka mig försiktigt. Jag upplevde hela energiäventyret som dåligt förankrat i koncernen och därför orealistiskt. För egen del insåg jag att jag hamnat på ett stickspår som inte ledde någonstans och började därför se mig om efter ett annat jobb. Jag slutade hösten 1979 för att istället bli VD för konsultkoncernen Ångpanneföreningen, eller som den idag heter AB ÅF.

 År 1980 bildades Volvo Energi. Ett företag som PG och Ekman länge sneglat avundsvärt på var Beijerinvests enormt framgångsrika Scandinavian Trading (STC). En kontakt togs med Anders Wall. Det resulterade i att Volvo och Beijerinvest slogs samman 1981 och Anders Wall blev ordförande i den nya Volvokoncernen. Med Beijeraffären kom Wall-medarbetaren Ulf Lindén in i koncernledningen. Han rensade snabbt ut alla energiprojekten och Bo Ekman. Senare skar sig samarbetet med Anders Wall, som då lämnade Volvos styrelse och PG själv blev arbetande ordförande.

En konsekvens av att PG ägnade alldeles för mycket av sin uppmärksamhet åt energipolitik istället för Volvos kärnaffär, var att problem hopade sig inom personvagnsrörelsen och kvaliteten rasade på bilarna. Som chef för den verksamheten hade PG satt playboyen Robert Dethorey som inte var vuxen uppgiften. På lastvagnssidan hade han kvar svärfars gamla medarbetare Lars Malmros, så den verksamheten fungerade bra. PG blev 1978 tvungen att entlediga Dethorey och istället sätta in den mer erfarna Volvomannen Håkan Frisinger, som ganska snabbt fick ordning på personbilarna. Han blev senare VD när PG utsågs till ordförande.

När PG tillträdde jobbet på Volvo 1971 efter sin svärfar hade Volvo PV ett försprång framför BMW. Schabblandet i ledningen och bristande uppmärksamhet på kärnaffären ledde till att BMW kom ikapp och gick förbi Volvo. BMW:s börsvärde är idag 400 miljarder kronor. När Volvo PV såldes till Ford fick man bara 55 miljarder och när Ford häromåret sålde det vidare till kinesiska Geely var priset futtiga 10 miljarder. Detta är ett perspektiv som man dessvärre måste ha, när man bedömer PG:s insatser som Volvochef.

Det faktum att juristen PG saknade nödvändig erfarenhet för att snabbt kunna sätta sig in i Volvos kärnaffär och hans starka prioritering av politik och vild expansion utanför kärnaffären, har sannolikt kostat Volvos aktieägare minst lika mycket som PG menar att man förlorade på den uteblivna Norge-affären. Det som slutligen satte punkt för hans tid som Volvochef, var en typisk PG-affär. Han förhandlade 1993 fram ett fusionsavtal med det av franska staten kontrollerade Renault, som gav honom själv en mycket speciell ställning. Det blev för mycket för Volvos luttrade aktieägare.

 
Näringsliv | Romklubben, Volvo, olja, ägarstyrning | | 9 kommentarer |
Upp