En medievärld utan självinsikt i fritt fall

Ett mycket viktigt och intressant debattinlägg om vår f.d. tredje statsmakt som gett upp sin tidigare roll från min vän Mons Krabbe:
 
De gamla medierna är som en skadad tiger, som slår åt alla håll, med desperation i blicken. Deras minskade läsarunderlag är alla fel utom deras eget. Ett av de mer bisarra av dessa utfall utfördes av Per T Ohlsson iSydsvenskan (26/4), där han anklagar bloggar och nya nättidningar för att, om än inte fullt ut orsaka så i alla fall, göda fördumningen av samhället och skapandet av s.k. ”ekokammare”, där man bara får bekräftelse i retur. Problemen finns men Ohlsson och andra från hans bransch pekar fingrarna åt fel håll. Ekokammare är just vad deras egen medievärld har förvandlats till när 69 % av journalisterna stöttar vänsterpartierna och de som lutar åt höger huvudsakligen vägleds av social-liberala tankegångar. Konsekvensen av den ideologiska likriktning som uppstått ur denna snedfördelning av sympatierna är att motpoler har bildats för att skapa balans i samhällsdiskursen. Det finns på de politiska ytterkanterna partiorgan som verkligen är extrema ekokammare, men många nya medieproducenter tillhandahåller istället en mer balanserad världsbild än gammelmedierna.

Vi lever i ett samhälle där allting sker snabbare och snabbare. Mer och mer information finns tillgänglig på våra fingerspetsars nåder. Problemet är att många bara har tid att ”sampla”, läsa lite här och lite där istället för att förkovra sig. Undersökningar har visat att den yngre generationen idag sällan läser längre texter. Istället vill man ha summeringar och korta översikter, helt av allt ett argument i tweetform! Man vill ha koll på allt, men istället så får man brottstycken utan sammanhang. Detta är en intellektuell variant av det behov av ”omedelbar tillfredsställelse” som har kommit att prägla vårt samhälle. Men mer oroväckande är att bland de yngre har sinnet för ifrågasättande till stor del gått förlorat. En växande grupp tror faktiskt att allt de läser är sant.

Per T Ohlsson och gammelmedierna vill gärna skylla bloggare och andra nymedier för denna fördumning, men skulden ska inte läggas där utan i vår misslyckade skola. Vi har sedan 60-talet allt mer utvecklat en fördumnings-skola, där man korvstoppar eleverna med tillrättalagda och politiskt korrekta sanningar som är i överensstämmelse med den socialistiska världsbilden. Den brister inte bara i hur man ”ska” tänka, utan ännu värre, i att den har nästan totalt underlåtit att stimulera det kritiska tänkandet som sådant. Jag kan personligen inte minnas något tillfälle upp till och med gymnasiet där vi sattes i en position att ställa två eller fler idéer eller teorier mot varandra för utvärdering och diskussion. Denna socialistiska syn på undervisning fortsätter i vissa fal ända upp på universitetsnivå, där jag själv har deltagit i ett flertal kurser där EN tolkning presenteras, trots att det uppenbarligen finns fler, ofta mer accepterade, teorier som man borde ha ställt mot denna. Samtidigt sitter nybakade studenter, stöpta i den form som den politiserade grundskolan syftar till, och slukar allt som säges, som vore det en obefläckad sanning.

Om medierna hade fått som de ville så skulle de fortsättningsvis ”sorteras och värderas”, som Per T uttrycker det, av en enväldig tredje statsmakt som bär på samma vänstervärderingar som skolan har stöpts i. I vänsterns vision för samhället ska medborgarna som har formats till lydiga medborgare som inte ifrågasätter ”sanningar” fortsätta att, livet ut, serveras en nyhetsbevakning som marxister eller vänsterlutande liberaler i medierna har valt ut att visa dem. Tack och lov så har den tekniska revolutionen omöjliggjort detta informationsmonopol. Nu finns det gott om nålar som kan spräcka denna bubbla. Stackars Per T Ohlsson, som inte längre får sortera vad jag ska ta del av! Vilken skräckvision det hade varit med en passiviserad befolkning som serveras det en liten politisk ”elit” vill att de ska höra! Vad kallar man ett sådant samhälle?

Informationssamhället har skapat förutsättningarna för att folk ska kunna hålla sig mer informerade men också, paradoxalt nog, skapat falluckor för många. Skolan har fallerat i sin uppgift att skapa självständigt tänkande och kritiskt granskande medborgare och är den institution som ska klandras för att de faller i dem. Om skolans kvalitet höjs i denna så viktiga bemärkelse så är demokratin på sikt hotad. De nya mediernas roll är inte negativ, som hotade journalister framhärdar i, utan istället ger de en konstgjord andning till en passiv befolkning i väntan på att systemet ska läkas.

Per T ser det upphörande informationsmonopolet som ett tecken på ett växande bildningsförakt. Han vill spegla tidsandan så här; ”Du har disputerat. Jaha, men jag har googlat och du har fel.” Högre utbildning brukade stå för objektiva och djupa insikter i ett ämne. Efter -68 generationens intåg så förändrades allt det. Högre utbildning blev till ett redskap för att forma samhället. Verkligheten fick strypa på foten för utopin. I slutändan sitter vi med aktivist-professorer som Mattias Gardell, vars gärning utgör ett hån mot just de gamla bildningsidealen. Återigen skjuter Per in sig mot fel måltavla. Det är i sig ett sundhetstecken att folket ifrågasätter intellektuella auktoriteter. Annars hade vi fortfarande haft rasbiologisk forskning vid universiteten. Om detta ifrågasättande inte sker, om lärarna inte längre behöver motivera och försvara sina slutsatser för eleverna, ja då stagnerar snabbt universitetens från stormande hav till just de intellektuella gyttjepölar som Per omnämner i sin text. Ifrågasättande av auktoriteter kan vara en livsviktig fråga för individen. Förr hade man en sådan respekt för läkarens position att man hellre gick hem och dog än att man hade invändningar mot dennes utlåtande. Jag kan själv tacka min lyckliga stjärna för att min mor, Barbro, är en sådan ifrågasättande själ, som vågade ifrågasätta en läkares omdöme när jag var liten. Annars hade jag inte levt idag.

Således; googla på, fråga och utmana. Låt aldrig en titel stå i er väg. Ifrågasätt, lärare, läkare, professorer. Stå på er, lär er skillnaden mellan objektiva fakta och subjektiva värderingar av dessa. Det är upp till universitetsvärlden att återupprätta respekten för de akademiska titlarna genom att avkräva innehavarna saklighet och rensa aktivismen från sina utbildningar. Det är inte upp till er att respektera en institution som så påtagligt sviker sina ideal.

Att allt fler inser att såväl journalister, som professorer, som de som skriver skolböckerna kan ha en agenda är en nyttig utveckling. Den ökade kritiken mot medierna bland dem som har genomskådat den påstådda objektiviteten som har förspeglats oss, har dock inte lett till självrannsakan utan istället motsatsen. Desto mer kritik som riktas, mot den sneda rapportering som gammelmedierna levererar, desto mer samlar journalisterna leden och riktar taggarna utåt. Det ironiska i Per T Ohlssons utfall är att det i själva verket är många av våra stora papperstidningar såväl som SVT/SR som har förvandlats till det han kallar för ”ekokammare”, där man bara lyssnar på ideologiskt rättroende och bara får respons som instämmer i narrativen från elfenbenstornet.

Mons Krabbe

https://monskrabbe.wordpress.com/2015/04/29/en-medievarld-utan-sjalvinsikt-i-fritt-fall/

Demokrati | MSM, Media | | 26 kommentarer |

En ägare av kött och blod!

Den 20 januari skrev jag följande här på bloggen:

Vilket ansvar har SCA:s styrelse för bolagets anseende?

I en lång rad ytterst pinsamma reportage har SvD Näringsliv den sista tiden blottat förhållanden inom det stora och viktiga börsbolaget SCA som framställs som en stor skandal. Några av reportagen kan man hitta under denna länk. Reportagen hotar att allvarligt skada förtroendet för företaget såväl som företagets styrelseordförande, dess VD Jan Johansson och företagets revisor från PWC. Även en lång rad andra ledande näringslivstoppar och revisorerna har figurerat med antydningar om otillbörliga förmåner från företaget. Det är för övrigt ett mysterium att SCA valt PWC som revisorer efter avslöjandena om deras roll i de avslöjade oegentligheterna i Stora Enso för några år sedan.

SCA-skandalen har nu gått så långt att Åklagarmyndigheten planerar att granska vad som hänt för att se om det finns skäl att inleda en förundersökning. Enligt SvD Näringsliv kan trolöshet mot huvudman och mutbrott vara två tänkbara brottsrubriceringar. Det är självklart ytterst allvarligt när sådana här misstankar upprepade gånger riktas mot ett företags två viktigaste befattningshavare. Det hela blir dubbelt allvarligt då SCA:s ordförande Sverker Martin-Löf även är ordförande i Industrivärden och vice ordförande i Handelsbanken som är bolagets två största ägare.

I dessa tider när frågor som rör styrelsens ansvar och etiken i styrelsearbete har stor uppmärksamhet och aktualitet undrar jag vad bolagets styrelse har för sig. Utöver den inre kretsen av personer kring ordföranden Martin-Löf sitter Leif Johansson i styrelsen. Med tanke på hans tunga ställning som ordförande i European Round Table, preses i IVA och styrelseordförande i Ericsson och Astra-Zeneca, borde han rimligen känna ett tungt ansvar för att skydda SCA:s anseende och aktieägarnas intressen. I en situation där förtroendet för Martin-Löf ifrågasätts i media, kan han inte trovärdigt försvara företaget utåt, varför styrelsen för länge sedan borde ha agerat.

På samma sätt som styrelsens synbara passivitet är ägnat att ytterligare skada företaget, är passiviteten från den största ägaren i Industrivärden Fredrik Lundberg förvånande. Han har rimligen ett mycket stort inflytande över Industrivärlden och därmed indirekt även över SCA. Det är i det rådande läget ett minimikrav att en storägare som Lundberg och SCA:s övriga styrelseledamöter klart deklarerar vilket förtroende de har för VD och ordföranden mot bakgrund av den här historien.

Försöket från ordföranden att avleda medias uppmärksamhet med spekulationer om att huvudägaren Industrivärden är ”avlyssnat” skapar ett intryck av desperation som direkt motverkar sitt syfte. Borde inte Leif Johansson och Fredrik Lundberg övertala Martin-Löf att ta time-out medan frågorna utreds av åklagare och den oberoende granskare som aviserats?

Alla vet vad som hänt sedan den 20 januari. Och idag skrevs det sista kapitlet i denna historia som handlade om makten i landets kanske viktigaste företagsgrupp. Mångmiljardären och storägaren Fredrik Lundberg tar själv klubban i maktbolaget Industrivärden. Därmed övergår makten i den här gruppen från korsägande tjänstemannastyre till ett styre med en äkta kapitalist av kött och blod vid spakarna.

För oss som känner Fredrik Lundberg är det inte så förvånande att det tagit lång tid att komma fram till detta beslut. Han är en ytterst eftertänksam och försiktig general. För det mesta leder denna eftertänksamhet till bra beslut. När jag samarbetade med honom som ägare i Incentive där jag var VD upplevde jag honom som en person som var nästan lika sparsam med aktieägarnas pengar som Ingvar Kamprad. Jag tror det är bra för den s.k. Handelsbanksfären att man fått en ledare av kött och blod som förvaltar egan pengar. Själv har jag aldrig varit rädd att ta rygg på Fredrik Lundberg.

Jag tror att svenskt näringsliv mår bra av dagens händelse.

 

Näringsliv | Industrivärden, SHB | | 12 kommentarer |

Världens enda kvarvarande demokrati?

 

Switzerland's Direct Democracy

Definition of Direct Democracy

Direct Democracy can be defined as a form or system of democracy giving citizens an extraodinary amount of participation in the legislation process and granting them a maximum of political self-determination.


Origins of Switzerland's Direct Democracy

In Switzerland, Direct Democracy has a long tradition: The origins of Direct Democracy can be traced back to the late the middle ages: archaic forms (assemblies of the electorate discussing and deciding major political issues) have been practised in part of the country since the founding of the Old Swiss Confederacy in 1291.

The origins of Switzerland's modern system of Direct Democracy with formalized opinion polls and frequent referendums lie in the experimental phase of democracy in the 19th century when Switzerland was surrounded by monarchies on the European continent that showed little to none enthusiasm for democracy. 
History of Switzerland's Federal Constitution (1848) and Direct Democracy


Basic Facts & Features of Switzerland's Direct Democracy

 

  • The Swiss constitution defines in some detail all areas subject to federal legislation. Anything not explicitly mentioned is left to the legislation of the cantons (federal states).
    Therefore it is necessary to update the constitution from time to time to take account of changes in society and technology that demand for standardised solutions throughout the country.
    The Swiss constitution may be changed only if an overall majority of the electorate agrees in a referendum and if the electorate of a majority of the cantons agrees, too. The latter is sometimes just a little more difficult because it means that the rather conservative electorate of smaller rural cantons must be convinced as well.
    Nevertheless, minor changes to the Swiss constitution are quite frequent without affecting the basic ideas nor the stability of Switzerland's Political System. To the contrary: Direct Democracy is the key to Switzerland's famous political stability.

  • All federal laws are subject to a three to four step process:
    1) A first draft is prepared by experts in the federal administration.
    2) This draft is presented to a large number of people in a formalized kind of opinion poll: Cantonal governments, political parties as well as many non-governmental organisations and associations of the civil society may comment on the draft and propose changes.
    3) The result is presented to dedicated parliamentary commissions of both chambers of the federal parliament, discussed in detail behind closed doors and finally debated in public sessions of both chambers of parliament. Members of parliament do take into account the results of step 2, because if the fail to do so, step 4 will be inevitable.
    4) The electorate has a veto-right on laws: If anybody is able to find 50,000 citizens signing a form demanding for a referendum within 3 months, a referendum must be held. Laws do only need to find a majority of the national electorate to pass a referendum, not a majority of cantons. Referendums on more than a dozen laws per year are not unusual in Switzerland.

  • Frequent referendums on minor changes to the federal or cantonal constitutions, new or changed laws, budgets etc,
    - referendums on constitutional changes are mandatory 
    - referendums on laws are "facultative" (only if 50,000 citizens, i.e. roughly 1.2% of the electorate, demand for it)
    Learn more about Referendums in Switzerland 

  • Corresponding rules apply for referendums on cantonal and communal level. While referendums concerning budgets are not possible on federal level they are common on communal level. It depends on the 26 cantonal constitutions whether they are mandatory, facultative or possible at all.
    The number of citizens that may demand for a cantonal or communal referendum depends on the size of the corresponding electorate, as a rule of thumb, about 1% are usual.

  • Popular Initiative: 100,000 citizens (roughly 2.5% of the electorate) may demand for a change of the constitution by signing a form. The federal parliament is obliged to discuss the initiative, it may decide to recommend or to reject the initiative or it may propose an alternative. Whatever they choose to do, all citizens will finally decide in a referendum whether to accept the initiative, the alternate proposal or stay without change.


Learn more about Switzerland's Political System of Direct Democracy:

Demokrati | | 9 kommentarer |
Upp