Anthropocene

Sverige och Schweiz hade efter kriget väldigt jämförbara ekonomiska förutsättningar. Sextio år senare har vår valuta tappat 600% mot den schweiziska och vår BNP har halkat efter med 20%. Båda länderna hade ett dussintal företag på Fortune 500 listan över världens största företag. Schweiz har ökat på den siffran medan Sverige bara har kvar tre.

Sverige har på senare decennier tappat en lång rad av våra viktigaste kronjuveler inom industrin till utlandet. AGA, ASEA, Astra, Esab, Gambro, Pharmacia, Scania, Stockholm Energi, Stora Kopparberg och Volvo PV har sålts ut och statens kronjuvel Vattenfall har förstörts av en vansinnig politik, Fläkt har utplånats genom missmanagement, Saabs personbilar har gått i konkurs och Ericsson har varit nära konkurs. IKEA och TetraPak har flytt undan svenska skatter genom att lämna Sverige.

I min nya bok Varför försvinner våra kronjuveler? (Ekerlid) har jag försökt att analysera orsakerna bakom den utomordentligt tråkiga utvecklingen av svensk industri.

Bakom en rad av alla dessa misslyckanden hittar man finansfamiljen Wallenberg. Denna familj som sedan starten av Stockholms Enskilda Bank år 1856 byggt upp ett finanshus som under 1900-talet kommit att inta en dominerande ställning inom svenskt näringsliv. Jag tror att familjen fått en allt för dominerande ställning i ett så litet land som Sverige, en ställning som gjort landet beroende av hur denna enda familj skulle lyckas eller misslyckas med sina affärer.

När man diskuterar kungadömets vara eller inte vara brukar man peka på det olämpliga i att ett så viktigt ämbete går i arv. Kungen har dock inte längre annat än en symbolisk makt, medan familjen Wallenbergs överhuvuden har en mycket stor ekonomisk makt som går i arv. Wallenbergs makt har därtill varit utpräglat patriarkal. Allt fungerade väldigt bra med Wallenbergs makt fram till Jacob Wallenbergs död år 1980 och Marcus Wallenbergs död år 1982. Efter dem var det tänkt att Marcus söner Marc och Peter skulle ta över, men Marc tog sitt liv år 1971 så Peter fick ensam axla det stora ansvaret. Det var en börda som skulle visa sig honom övermäktig.

I boken går jag igenom hur Wallenbergarna under senare tid tappat företagen ASEA, Astra, Esab, Fläkt, Gambro, Saab PV, Scania och Stora Kopparberg på ett sätt som allvarligt skadat svenska intressen. Man har inte lyckats utveckla nya företag som motsvarar vad som gått förlorat. Utvecklingen visar att det inte är bra för ett litet land som Sverige när så mycket makt samlas hos en enda familj. Wallenbergs unika maktposition inom svenskt näringsliv har tyvärr inneburit att de även kunnat dominera styrelser i bolag där de inte ens haft en majoritetsposition. Staten har även utnyttjat familjemedlemmar i en rad maktpositioner för statens räkning, vilket gett dem en gynnad position i jämförelse med andra viktiga ägare inom industrin. Många på pappret oberoende styrelseledamöter inom industrin har gärna inte riskerat sin position genom att agera mot familjens intressen.

Den svaga utvecklingen för Wallenbergsfären innebär att familjens makt är i avtagande vilket sannolikt bara är bra för Sverige. Det är av detta skäl viktigt att det skapas en bättre jordmån för nya entreprenörer och finansfamiljer att kunna växa sig starka. I boken pekar jag på några nya sådana ägare som Rune Andersson, Carl Bennet, Gustaf Douglas, Fredrik Lundberg, sönerna Lundin, Melker Schörling och Anders Wall. Det finns en rad andra framgångsrika entreprenörer som snart kan räknas in i denna krets.

Den tillväxtfientliga anda som avspeglas i den nya regeringen ger anledning att känna oro för hur det skall gå med svenskt företagande i framtiden. Den negativa inställningen till företagsvinster är ett allvarligt hot mot hela välfärdsbygget. Om Sverige inte skall tappa ytterligare position som industriland är det viktigt att det förs en politik som ser fördelen i företagens vinster och som är gynnsam för uppbyggnad av nya privata företagsförmögenheter.