Anthropocene

Jag tror att jorden genomgått en uppvärmning sedan slutet av den Lilla Istiden fram till det senaste sekelskiftet. Jag litar på seriösa högt meriterade forskare som min vän Lennart Bengtsson, när han hävdar att uppvärmningen under 1900-talet var ca. tre kvarts grad varav ca. en halv grad berodde på människans påverkan. Vår påverkan inleddes sannolikt redan för uppåt 10.000 år sedan då människor började bli bofasta och påbörjade avverkning av skogar för att ge plats åt jordbruk. De senaste hundra åren kommer påverkan främst från skövling av regnskogar och utsläpp av växthusgaser från fossilförbränning.

För mig är det självklart att ha ett tidsperspektiv som sträcker sig över hela interglacialen Holocen (11.600 år), när jag skall bedöma hur alarmerande den uppvärmning som vi människor orsakat är. Figuren ovan visar en uppskattning av den globala temperaturen baserad på data från borrkärnor i gammal is. Intrycket av diagrammet är att vi sedan tre tusen år tillbaka är på väg mot ett slut på interglacialen och en återgång till den pågående istiden. Den raka röda linjen visar nivån där vi ligger idag.

Med den här utgångspunkten tycker jag inte längre att det är sannolikt att uppvärmningen är farlig. Jag tror att den långsamma och oberäkneliga utvecklingen hittills är vad vi bör förvänta oss i framtiden. Det basuneras ut från de vanliga alarmisterna att det senaste året varit det varmaste på länge, men bara med en hundradels grad i en temperaturstatistik med en osäkerhet som är mångfalt större. Med ett mer relevant tidsperspektiv omfattande hela interglacialen så var det senaste året ett av de 3% kallaste åren under hela Holocen.

Min ljumna uppfattning retar vissa skeptiker som hävdar att alla temperaturförändringar är naturliga eller påhittade. Den är ännu mer upprörande för flertalet offentligt finansierade forskare och för politiker och aktivister som likt president Obama insisterar på att klimatförändringar är mänsklighetens största problem. Min medelväg i bedömningen av klimatfrågan anses inte bara fel, den är omoralisk och snudd på skandal.  Likt religiösa fundamentalister tolererar inte alarmisterna min ståndpunkt, jag klumpas ihop med skeptiker som förnekar mänsklig klimatpåverkan. Vi blir alla stigmatiserade som förnekare och flat-earthers. Det politiskt korrekta etablissemanget gör sitt yttersta för att tysta oss och det är näst intill självmord för en aktiv forskare att ha min uppfattning. Det är dock mycket gott om pensionerade högt meriterade forskare som har samma uppfattning som jag.

Jag bemöts regelmässig med argumentet att 97% av alla klimatforskare är eniga och att jag därför har fel. Ja visst, det är säkert så att 97% av alla är eniga om att människan har en påverkan på klimatet och att vi möjligen bidragit med en halv grads uppvärmning under 1900-talet. Men det har heller inte jag och forskarna i mitt klimatnätverk ifrågasatt. Det det inte råder enighet om är alla fantasifulla larm om katastrofala klimatförändringar, där finns ingen konsensus bland forskarna.

Jag har inte alltid varit skeptisk till klimatlarmen. När jag först började bli varse hotet om global uppvärmning för nästan 30 år sedan, trodde jag det var ett verkligt farligt hot. Liksom många andra accepterade jag förutsägelser som gjordes vid den tidpunkten och att detta skulle få förödande konsekvenser. Vi befann oss då i en kort period med snabb uppvärmning efter en köldknäpp på sjuttiotalet. Men jag har ändrat mig.

Den främsta orsaken till det, var när jag fick klart för mig att alla klimatlarm bara hade stöd i datormodeller av klimatet, inte i empirisk forskning. Alla som i likhet med mig har jobbat med komplexa matematiska modeller, vet att man inte kan modellera så komplexa system som klimatet hundra år framåt i tiden. Det går inte ens med ett så simpelt system som en dubbel pendel. Att atmosfären inte värmts ens i närheten av vad forskares klimatmodeller förutsagt var därtill en viktig anledning till min ändrade uppfattning.

Det har varit mindre än en halv grads global uppvärmning under fyra decennier - och den har avstannat, inte påskyndas som modellerna förebådat. Ökningar av malaria, klimatflyktingar, värmeböljor, stormar, torka och översvämningar har inte förverkligats, utan med vädret är allt normalt. Polarisarna uppför sig helt normalt och växer snarare än krymper. Havsnivån har stigit men i mycket långsam takt - med en tredjedels meter per århundrade sedan mitten av 1800-talet.

När president Obama i sitt State of the Union tal pratar om en massa klimatförändringar ljuger han lika flagrant som världsalarmisten Al Gore ljugit om klimatet i över ett decennium. Orsaken tror jag är att han, när han tillträdde år 2008, närde en storhetsvansinnig dröm om att gå till historien som den president som fick havsnivån att sluta stiga.

Obama har inte varit ensam, stora delar av västvärldens ledare har valt att utnyttja klimatlarmen politiskt. Deras svans av fjäskande akademiska ledare har svikit vetenskapen för att vara makten och penningen tillags. Klimatalarmismen har totalt fjärmat sig från vetenskap och är idag ett politiskt projekt som bygger på pseudovetenskapliga modeller, som forskare med ett rymligt samvete tillhandahållit åt politikerklassen. Jag blev övertygad om att det var så efter den s.k. Climatgateskandalen år 2009 och när jag tagit del av den långa rad av ”homogeniserade = omräknade” temperaturserier som bara varit ämnade att överdramatisera den lilla uppvärmningen under 1900-talet.

Min ljumna inställning till larmen förstärktes ytterligare när jag gick tillbaka och tittade på historien om tidigare förutsägelser om ekologisk apokalyps - befolkningsexplosion, Peak Oil, skogsdöd, ozonskiktet, ökenspridning, brist på resurser, pandemier och så vidare. Det fanns ett konsekvent och ökande inslag av överdrift. Inte i ett enda fall var problemet så illa som allmänt förutspåtts av ledande forskare, om det ens varit ett problem. Det gör inte varje ny förutsägelse av apokalyps nödvändigtvis fel, naturligtvis, men historien bör uppmuntra till stor skepsis.

En gång sa en klok och insiktsfull person att mänskligheten då och då drabbas av vansinne i grupp, men återfår förståndet en åt gången. Det vi kan se idag runt om i världen är tydliga tecken på att allt fler återfår sitt förstånd i klimatfrågan och det är bra för mänskligheten. PWC har inför World Economic Forum i Davos gjort en opinionsundersökning bland världen ledande företagsledare om vad som var viktiga frågeställningar för deras affärer framöver. Klimatfrågan kvalade inte in bland de 19 viktigaste punkterna trots att arrangörerna gjort den till en punkt på dagordningen. Eftersom företagsledare normalt är de ledare som finns närmast verkligheten, är detta ett tydligt bevis på en snabb tillnyktring. Nu väntar vi bara på att Obama sover av sig ruset från sitt storhetsvansinne.

Detta blogginlägg har inspirerats av det den brittiske journalisten och adelsmannen Matt Ridley skrev om sin ljumna inställning till klimatalarmismen i The Times i måndags och av Obamas tal igår.