Anthropocene

Ökningen av växthusgaser i atmosfären, främst koldioxid, har blivit den övergripande miljöfrågan under de senaste decennierna. Växthusgaser är avgörande för jordens värmebalans och en ökad koncentration leder enligt grundläggande fysik till en varmare jord. Orsaken härtill är välkänd och klarlades till stor del redan under 1800-talet. Under de senaste 100 åren har också jordens temperatur ökat med ca 3/4 °C, bergsglaciärerna har systematiskt minskat och högre temperatur i världshavet har bidragit till en expansion av havsvattnet med en högre havsnivå som följd.

Ett bekymmersamt problem är den monotont tilltagande ökningen av koldioxiden i atmosfären vilket i stort har varit proportionellt mot de fossila utsläppen och indikerar vidare att tidigare utsläpp finns kvar under en längre tid. Under de senaste 20 åren har ökningen varit det dubbla mot vad som var fallet under 1970- och 1980-talet. Det ligger nära tillhands att koppla samman temperaturökningen med de högre växthusgaserna och detta är också den helt dominerande uppfattningen bland meteorologer och atmosfärforskare. Takten och styrkan i uppvärmningen är däremot en helt öppen fråga.

Efter 4 decennier av intensiv forskning har det ännu inte blivit möjligt att ge ett tydligt svar och osäkerheten är lika stor som på 1970-talet. Orsaken är komplexiteten och trögheten i klimatsystemet främst som en följd av havens stora massa och värmekapacitet. Havens medeltemperatur ligger på +3.5°C och hittills ligger temperaturökningen i havet på gränsen till det mätbara.

I detta osäkra läge har majoriteten av världens nationer tagit det osäkra för det säkra och planerat för ett värsta alternativ vilket skulle innebära en temperaturhöjning på upptill 4°C vid mitten av detta sekel. Att undvika en sådan temperaturhöjning, som dock av de flesta experter anses som helt osannolik, skulle kräva drastiska ändringar i energiförsörjningen i en grad som skulle innebära mycket stora påfrestningar för världsekonomin och därmed uppenbara politiska och säkerhetsmässiga risker. Orsaken är världens stora beroende av fossil energi som har legat på över 80 % de senaste 50 åren och förväntas göra så även för de kommande 20-30 åren enligt IEAs prognoser. Det är vidare högst troligt att dagens låga oljepriser kommer att ytterligare försena en övergång till en fossilfri värld.

I denna situation har jordens energiförsörjning gjorts till en moralisk skuldfråga. Det är djupt orätt att lämna en värld på väg mot ett slags värmedöd till våra barnbarn. Inte minst bland de skandinaviska länderna med sin protestantiska kultur och starka tro på en långsiktig och systematisk samhällsplanering har klimatet blivit en existensfråga av samma dignitet som övergripande religiösa begrepp och det är karakteristiskt att svenska kyrkan ser klimatfrågan som ett av sina mest brännande uppgifter. Att släppa ut koldioxid, speciellt då dess fossila del, har blivit lika syndigt som att bryta mot tio Guds bud och till och med i vissa avseenden fått högre prioritet än dessa, då Guds bud i vår upplysta tid inte längre ses som särskilt cool.

Att planera in absurdum över långa tidsperioder innebär dessvärre ett feltänkande vilket lätt inses om man flyttar sig tillbaka i tiden ett sekel eller mer och försöker göra en 100-års prognos. De flesta framtidsprognoser har utan undantag kommit på skam då man helt enkelt inte kan planera för det oförutsedda. Sammanbrotten av de kommunistiska staterna var helt enkelt en följd av att den långsiktiga planeringen gick galet. Den moderna teknologin knäckte Sovjetunionen på samma som alla planeringskolosser kommer att knäckas av nya revolutionerande idéer som vi idag knappast har någon aning om.

Det mest rationella sättet att möta det eventuella problem som ett varmare klimat kan innebära är att inte falla för övertron på en ”förutseende” planering över decennier utan i stället följa en stegvis process med ett minimum av subventionering och i stället vara optimalt öppen för nya oförutsedda energilösningar. Vi kan med säkerhet räkna med att dagens globaliserade och hittills öppna värld kommer att bli betydligt mer kreativ än gårdagens då antalet intelligenta och kreativa människor fortsätter att stiga med befolkningsökningen och den förbättrade utbildningen. Framtiden kommer med stor sannolikhet att erbjuda oväntade möjligheter som idag inte kan förutses men som säkert kommer att vara betydligt mer rationella än dagens och gårdagens.

I stället för att planera för våra barnbarn är det därför bättre att ge barnbarnen bästa möjlighet att planera själva och samtidigt inse vår egen generations begränsningar att se in i framtiden.

Lennart Bengtsson

20 januari 2015