Anthropocene

Existentiella hot mot mänskligheten är inget nytt men blev en ny realitet efter tillgången på kärnvapens efter 1945. Risken för ett omfattande kärnvapenkrig var under flera decennier det övergripande existentiella hotet men kom efter det kalla krigets slut att mer och mer ersättas av andra hot som en tilltagande brist på mat och nödvändiga råvaror samt olika former av hot mot den globala miljön.

Under 1970-talet dominerade faran för försurning av mark och vatten, under 1980-talet nedbrytningen av ozonet i stratosfären och slutligen under de senaste decennierna av oron för en global klimatändring.

Vad ett varmare klimat skulle kunna ställa till med har numera trängt in i allas medvetande: en tilltagande olidlig och plågsam hetta, översvämmade eller dränkta kuststäder och de mest ohyggliga stormar och oväder. Varje skolbarn får lära sig detta, i vissa fall redan från det första skolåret. Orsaken härtill, som alla också får lära sig, är utsläpp av koldioxid från fossila bränslen. Den lösning som föreslås är att ändra det sätt som vi lever på och helst återvända till ett harmoniskt och hållbart umgänge med naturen under en dedikerad politisk ledning.

Naturtillgångarna uppfattas som begränsade då det ju bara finns en jord. Att skapa en uppfattning att denna jords resurser håller på att ta slut är emellertid missvisande då resurser endast är en funktion av den rådande teknologin. Att planera för en framtid med antagande av en oföränderlig kunskap är därför alldeles felaktigt.

Vi vet att jorden har blivit varmare under de senaste ca 100 åren med ungefär ¾ °C för att innan dess ha blivit gradvis kallare under ca 5000 år. Vi vet också att mer koldioxid, men också metan, lustgas och freongaser fungerar som en varm överrock för jordytan tillsammans med den ännu viktigare vattenångan vilket med stor sannolikhet har bidragit till att det blivit ett snäpp varmare de senaste 100 åren.

Den tidigare högre temperaturen berodde på att norra halvklotet med sina stora landytor då var närmare solen på sommaren för 5000 år sedan vilket påverkade hela jordens temperatur. Numera är vi istället närmast solen precis kring nyåret och det kan inte uteslutas att dagens växthusgaser har bidragit till att få stopp på den fortlöpande avkylningen.

För att begripa vad klimat egentligen är, är det emellertid nödvändigt att inkludera vädret då klimatet inte är något annan än statistik av allt väder under en längre period på minst 50 år. Vädrets variationer är slumpmässiga och kan därför bara i bästa fall förutsägas mer än några veckor i förväg. Detta beror inte på meteorologernas oförmåga utan är en fundamental egenskap då vädret är ett kaotiskt system.

I det svenska klimatet är de slumpartade variationerna enorma. 2006 hade Uppsala en genomsnittlig decembertemperatur av +3.5°C medan fyra år senare var decembertemperaturen -9.1°C, motsvarande skillnaden mellan en normal maj och normal januari!

Vattenståndet på Västkusten kan variera med mer än 3 m (maximum – minimum). Eftersom dessa variationer har pågått under flera tusen år har både människor, djurliv och växtliv mer eller mindre anpassat sig.

Extrema väderhändelser har inte blivit vanligare eller värre, snarare var höst – och vinterstormarna tidigare mer våldsamma men fick inte dagens uppmärksamhet. Det finns inte heller någon anledning att befara att de skall bli värre i ett varmare klimat eftersom de är värst under vinterhalvåret när temperaturskillnaderna är störst och dessa minskar snarare om Arktis värms upp mer än längre söderut.

Vad kan vi då förvänta oss under de kommande 50-100 åren? De datorsimuleringar av ett framtida klimat som genomförts måste tas med en stor nypa salt inte minst på grund av klimatets kaotiska egenskaper. Detta är tydligt från den stora klimatosäkerhet som IPCC presenterat och som varierar med en faktor 3 utan angivande av mest troliga värde.

Om man anammar en försiktighetsprincip och utgår från ett värsta alternativ, som man kanske intuitivt tycker verkar förnuftigt att planera för, tar man dock andra stora risker genom att man då tvingas före en ekonomisk och social politik som kan visa sig ännu mera riskfylld. Det var t ex inte miljöproblem som ledde till politisk radikalisering i Tyskland under 1930-talet utan den ekonomiska politiken och liknande gällde för Japan som behövde säkra tillgång på strategiska råvaror.

Idag har varken Japan eller Tyskland kritiska problem med strategiska råvaror då dessa delvis har blivit obsoleta genom den tekniska utvecklingen. På samma sätt har agronomen Georg Borgströms dystra prognoser från 1960-talet inte infriats då människan i sin kreativitet skapat nya alternativ. Det var inte brist på järn som gjorde att järnåldern tog slut.

På samma sätt bör vi bemöta eventuella framtida klimatproblem. Så länge inget allvarligt händer, vilket varit fallet hittills, så är det sannolikt mer riskfyllt att genomföra drastiska politiska lösningar för möjliga problem än att vänta tills någon verkligen händer med klimatet som ligger helt utanför dagens naturliga variabilitet.

Man kan a priori inte veta om klimatet har ändrats förrän efter en avsevärd tid. Att ta på sig ett slags ansvar för framtida generationer är faktiskt ganska futilt då vi inte vet med nödvändig noggrannhet vad som kan hända och inte de möjligheter som framtiden kommer att ge. Hypotetiska klimatproblem kan därför överlåtas åt framtida generationer som kommer av vara betydligt mer kapabla och mer motiverade att klara en sådan uppgift.

Att idag skrämma människor för händelser som är helt normala eller ännu inte inträffat leder bara till obefogad oro och felaktig prioritering av samhällsresurser.

Lennart Bengtsson

3 januari 2015