Anthropocene

 

Före år 1974 präglades i princip den viktiga världsmarknaden för olja och oljeprodukter av fri konkurrens. Jag säger i princip, därför att den fria konkurrensen var satt ur spel på en rad nationella marknader som bl.a. den svenska, genom tung beskattning. Många oljeproducenter var på den tiden störda av att regeringar i länder som Sverige tjänade mer på deras olja, än vad de gjorde själva.

Fram till sjuttiotalets början dominerades den snabbt växande oljeexportmarknaden av USA tillsammans med de stora oljestaterna i Mellanöstern. USA:s kapacitet att hänga med som en dominerande exportör bröts vid den här tiden, de rika amerikanska oljekällorna började verka uttömda. Samtidigt lanserades profetior om att oljan snart skulle ta slut från bl.a. Rom-klubben genom deras larm om tillväxtens gränser. Man påstod att oljan obönhörligen skulle börja sina efter nittiotalets början – det som kallats Peak Oil.

Mellanösterns oljestater blev mot denna bakgrund allt mer medvetna om sin guldsits. Med USA borta ur bilden som en stor oljeexportör och t.o.m. på väg in som nettoimportör på marknaden, växte oljekartellen OPEC i styrka och kom att allt mer stärka sin oligopolställning.

Oktoberkriget mellan Israel och Syrien/Egypten år 1973 gav OPEC den förevändning de väntat på för att kunna utnyttja oligopolet för att radikalt ändra på spelreglerna på oljemarknaden. Man vägrade att exportera olja till stater som hjälpt Israel i oktoberkriget. Man menade att man måste hushålla med oljan och började därför minska sin produktion, till en början med 5%. Det var tillräckligt för att oljepriserna på världsmarknaden skulle stiga kraftigt. På kort tid under år 1974 fyrdubblades världsmarknadspriset.

Eftersom billig energi och främst billig olja varit extremt viktig för efterkrigstidens ekonomiska utveckling fick oljeprischocken dramatiska effekter. Den mer eller mindre permanenta högkonjunktur som pågått i västvärlden sedan andra världskrigets slut, dalade ner i en lång lågkonjunktur som kom att vara några år in på 80-talet.

Genom ett framgångsrikt utnyttjande av oligopolet har OPEC på senare år lyckats etablera oljepriset över 100 USD/fat. Framgången sådde dock fröet till att långsiktigt underminera oligopolet. Genom det högre världsmarknadspriset har man gjort det lönsamt att pumpa olja där det är mycket kapitalkrävande och komplicerat. Det höga oljepriset har gjort det möjligt att bl.a. pumpa olja till havs och i oländiga områden i t.ex. Ryssland.

Till slut ledde det höga priset till ett revolutionerande tekniskt genombrott i USA när det gäller utvinningstekniken. Amerikaner hittade ett sätt att effektivt utvinna både gas och olja ur tidigare olönsamma skifferfyndigheter. På några få år har därefter USA kraftigt kunnat minska sitt importberoende och landet har snabbt kommit tillbaka som en stor aktör på exportmarknaden. Plötsligt badar marknaden i olja samtidigt som efterfrågan viker på flera marknader.

Det vi bevittnar idag är att OPEC:s oligopol är överspelat och marknaden går tillbaka till en allt friare konkurrens med leverantörer spridda över hela världen. För OPEC med Saudiarabien i spetsen skulle uppoffringen för att kunna hålla uppe priserna över 100 USD/fat vara snabbt minskande marknadsandelar. Det priset vill man inte betala. Man har istället låtit oljepriset falla tills det når sin fria marknadsnivå. Ännu vet vi inte exakt var den befinner sig. Idag ligger marknadens pris under 60 USD/fat.

För länder vars statsfinanser är starkt beroende av övervinster från oljeutvinning som Ryssland, Iran, Venezuela m.fl. är den här korrektionen av marknaden en ekonomisk katastrof. En rad projekt runt om i världen som måste ha ut ett pris över 60 USD/fat för att gå runt kommer att tvingas stänga sin verksamhet och nyinvesteringar i nya dyra fyndigheter kommer att läggas i malpåse.

Inom OPEC finns säkert förhoppningen att USA:s snabbt växande skifferutvinning skall bromsas upp kraftigt. Jag tror att det är en fåfäng förhoppning, skiffertekniken befinner sig i sin linda och kommer att snabbt effektiviseras så att utvinningskostnaderna sjunker. Givetvis kommer takten i exploateringen gå ner något, men med USA:s gamla mål ända sedan sjuttiotalet av att bli självförsörjande, är inte ens det säkert.

Flera år av konstlat höga oljepriser tillsammans med FN:s enorma klimatpropaganda har lett till minskad efterfrågan. Dels har olja ersatts på sina håll med subventionerade förnyelsebara energislag, dels har t.ex. bilindustrin halverat bilarnas bränsleförbrukning och dels har kolet som varit på väg ut fått en kraftigt ränessans som substitut för dyr olja och gas. Vi ser hur snabbt växande megaekonomier som Kina och Indien främst satsar på kraftigt utbyggd kolbaserad elproduktion när man skall lyfta alla sina hundratals miljoner fattiga ur deras fattigdom. T.o.m. ett land som Tyskland satsar på mer kolbaserad elproduktion.

Inom loppet av något årtionde kommer det stora genombrottet för att ersätta fossila drivmedel med el. Det innebär fortsatt minskad efterfrågan. Då kommer oljeprodukter att få ny konkurrens från elproduktion baserad på billigt kol och till en mindre del även från sol och vindkraft. Detta innebär att oljan kommer att få ganska svårt att på sikt nå tillbaka till priser över 100 USD/fat.

Min slutsats är att vi bör kunna räkna med billigare olja och gas under en ganska lång tid framöver och nu vet vi dessutom att någon brist på dessa energislag föreligger inte under detta århundrade. Billig fossil energi kommer således att smörja världsekonomin framledes och på sikt kommer därför efterfrågan åter att öka.

Klimatpropagandan har haft en helt underordnad betydelse för att bromsa fossilanvändningen i världen. Denna har faktiskt accelererat under de två decennier som det tandlösa FN bedrivit sin svindyra kampanj. Men detta verkar inte vara något problem, jorden har inte blivit varmare på 18 år och vädret håller sig inom sin normalitet. Det växer bara lite bättre och snart kan alla världens människor äta sig mätta och åtnjuta fördelarna med billig fossil energi.